Golf- och tennisarmbåge: skillnad och behandling

Golf- och tennisarmbåge – vad är skillnaden, orsaken och behandlingen?

Det börjar ofta ganska vardagligt. Du lyfter en matkasse, skruvar ihop en möbel, spelar padel eller sitter länge med musen på jobbet — och plötsligt hugger det till vid armbågen. Golf- och tennisarmbåge låter som idrottsskador, men i praktiken drabbar de lika ofta personer som aldrig har hållit i ett racket eller en golfklubba.

Smärtan kommer sällan från själva leden. I stället handlar det oftast om en överbelastning där underarmens senor fäster mot armbågens benutskott. Det gör att vardagliga rörelser som att hälla kaffe, bära datorväskan eller vrida om en nyckel kan bli oväntat besvärliga.

Vad är skillnaden mellan tennisarmbåge och golfarmbåge?

Skillnaden sitter framför allt i var smärtan känns. Tennisarmbåge kallas också lateral epikondylalgi eller lateral epikondylit och ger ont på utsidan av armbågen, där senor från handledens och fingrarnas sträckmuskler fäster. Golfarmbåge, eller medial epikondylalgi/medial epikondylit, ger i stället ont på insidan av armbågen där böjmusklerna i handled och fingrar har sitt fäste.

Tennisarmbåge är vanligare än golfarmbåge. Typiska besvär vid tennisarmbåge är smärta när du lyfter med rak arm, greppar hårt, skakar hand eller vrider en skruvmejsel. Vid golfarmbåge provoceras smärtan oftare av att böja handleden, knyta handen eller bära något med handflatan uppåt.

Trots namnen behöver orsaken inte vara tennis eller golf. Många får besvären efter upprepade rörelser i arbete eller fritid, till exempel montering, målning, trädgårdsarbete, styrketräning, klättring eller långvarigt datorarbete med statisk belastning.

Vad orsakar golf- och tennisarmbåge?

Den vanligaste orsaken är repetitiv överbelastning. Senan utsätts för fler eller tyngre belastningar än vävnaden hinner återhämta sig från, och då uppstår en tendinopati — alltså en smärtsam senskada med irritation och förändringar i senvävnaden. Namnet ”epikondylit” antyder inflammation, men dagens kunskap talar för att långvariga besvär oftare handlar om degenerativa och reparativa förändringar i senan än om en ren inflammation.

Det är därför man ibland blir förvånad över att besvären inte går över bara med antiinflammatoriska tabletter. Problemet sitter ofta i hur senan belastas över tid, inte bara i en tillfällig inflammationsreaktion. En snabb ökning av träning, nytt redskap, ändrad arbetsteknik eller många monotona lyft under några veckor kan räcka för att utlösa symtom.

Vissa faktorer ökar risken. Medelåldern är en vanlig period för besvär, och både manuellt arbete och racketsporter är kända riskmiljöer. Nedsatt återhämtning, rökning, tidigare sensmärta och dålig ergonomi kan också bidra, även om orsaken sällan är en enda sak.

Vilka symtom är typiska och när bör man söka vård?

Det typiska är en lokal ömhet vid benknölen på utsidan eller insidan av armbågen, ofta tillsammans med belastningssmärta. Många beskriver att greppstyrkan känns sämre, trots att handen i sig fungerar. Smärtan kan stråla ned i underarmen, men brukar inte ge tydlig domning.

Vid tennisarmbåge gör det ofta ont när du lyfter en stekpanna, håller i en kaffekopp med utsträckt arm eller använder datormus länge. Vid golfarmbåge märks det mer när du bär en påse, gör chins, kastar eller vrider handleden kraftigt inåt. Besvären kommer ofta gradvis, men kan ibland börja efter ett ovanligt tungt pass eller ett repetitivt arbetsmoment.

Du bör söka vård om smärtan inte förbättras inom några veckor med avlastning, om du får nattlig vilovärk, tydlig svullnad, låsningar i leden, utbredd domning eller om du har svårt att använda armen i arbete och vardag. Då behöver man utesluta andra orsaker, till exempel nervpåverkan, artros, ledbandsskada eller smärta som egentligen kommer från nacke eller handled. Ibland räcker en klinisk undersökning, men vid oklar bild kan röntgen, ultraljud eller MR bli aktuellt.

Hur behandlas golf- och tennisarmbåge?

Den viktigaste behandlingen är att minska den belastning som provocerar smärtan, utan att bli helt stilla. Full vila hjälper sällan på sikt. Bättre är så kallad relativ avlastning: du fortsätter använda armen, men justerar grepp, vikt, tempo och antal repetitioner så att senan får chans att återhämta sig.

Träning är central i behandlingen. Stretching och gradvis stegrad styrketräning för underarmens muskler används för att förbättra senans tålighet, och träningsprogram är sedan länge en huvuddel i icke-kirurgisk behandling. Ofta börjar man med lugna, kontrollerade övningar och ökar successivt när smärtan blir mer hanterbar.

Smärtlindring kan vara ett stöd i början. Is, kortvarig användning av receptfria smärtstillande eller antiinflammatoriska läkemedel kan lindra, om de passar din medicinska situation. Ett armbågsband eller handledsstöd kan ibland minska belastningen tillfälligt, men ersätter inte träning och justerad belastning.

Kortisoninjektioner kan ge snabb lindring på kort sikt, men används mer återhållsamt i dag. Flera översikter visar att kortison ofta inte ger bättre långtidsresultat och kan vara kopplat till återkommande besvär jämfört med mer aktiv rehabilitering eller avvaktande förhållningssätt. Därför är det sällan förstahandsval vid långdragna problem.

Andra behandlingar, som PRP eller stötvågsbehandling, diskuteras ofta när symtomen blir långvariga. Här är evidensen mer osäker och resultaten varierar mellan studier och patienter. För stötvåg vid svårbehandlad tennisarmbåge bedöms säkerheten som god, men nyttan är fortfarande osäker nog för att patienter behöver tydlig information innan sådan behandling övervägs.

Operation behövs sällan. Den kan bli aktuell först efter flera månaders riktad, icke-kirurgisk behandling utan tillräcklig effekt, särskilt om smärtan fortsätter begränsa arbete, sömn eller funktion.

Hur lång tid tar det att bli bra och vad kan man göra själv?

Förloppet är ofta långsammare än många tror. Golf- och tennisarmbåge är vanligtvis inte farligt, men kan vara segdraget. Många förbättras successivt med egenvård och rehabilitering, men det kan ta månader innan senan tål normal belastning igen. Lateral epikondylalgi beskrivs i litteraturen ofta som ett självbegränsande tillstånd, men ”självbegränsande” betyder inte snabbt övergående.

Det som brukar hjälpa bäst i vardagen är att identifiera de rörelser som triggar smärtan och ändra just dem. Några vanliga exempel är att bära med båda händerna i stället för en, växla grepp, ta mikropauser vid datorarbete, minska racketspänning eller greppstorlek och undvika att träna igenom tydlig smärta flera dagar i rad. Smärta under träning behöver inte betyda skada, men ökande smärta efteråt är ett tecken på att belastningen varit för hög.

Om besvären återkommer gång på gång kan det också vara klokt att se bredare på hälsan. Sömn, återhämtning, muskelstyrka, arbetsmiljö och ibland underliggande faktorer som låg energinivå eller annan belastningsproblematik påverkar hur väl kroppen reparerar vävnad. För företag är det här särskilt relevant: tidiga insatser vid belastningsbesvär kan minska både sjukfrånvaro och långvarig funktionsnedsättning.

När en armbåge gör ont är frågan sällan bara vad som sitter i senfästet, utan också vad kroppen har för förutsättningar att läka. Den som får återkommande värk, seg återhämtning eller flera olika belastningsbesvär samtidigt kan därför vinna på att inte bara behandla smärtan lokalt, utan även se över sin allmänna hälsa.

Vill du veta hur dina värden ser ut och få ett tryggt underlag för din hälsa? Beställ en hälsokontroll hos Testmottagningen här.